Han är mitt värsta minne - men också mitt bästa … Det var skoldans och min stora kärlek Dylan gjorde bort mig inför alla. Många år har gått, men trots det - och trots min blomstrande karriär - ryser jag vid blotta tanken på händelsen. Och därför känner jag mig så förvirrad … Nu är rollerna ombytta, och eftersom hämnden är ljuv såg jag en chans att ge igen. Men ingenting har gått som planerat. Han gör mig arg bara han öppnar munnen, men trots det kan jag inte hejda mina lustfyllda fantasier. Hur kan någonting som borde kännas fel kännas så rätt?
