Psykiatrins historia har studerats på flera olika sätt, men det är sällan de drabbade själva får komma till tals och bli tagna på allvar. Lars-Eric Jönsson undersöker här personliga erfarenheter från den psykiatriska vården. Han beskriver och analyserar självbiografiska och/eller skönlitterära skildringar av psykiatrin, från tidigt 1800-talet fram till idag. Vad händer när patienten, som i de flesta andra fall är ett objekt, blir det betraktande subjektet? När vi låter de avvikande beskriva det normala samhällets yttersta utpost? Hur framställs sinnessjukvården? De anhöriga? Det egna tillståndet och situationen? Hur ser de intagna på varandra? Ett av syftena med undersökningen är att söka andra perspektiv på psykiatrins omhändertagande och behandling än dess egna. Bokens disposition följer ett slags fiktiv anstaltskarriär där Jönsson undersöker skildringar av mötet med institutionen, vistelsen där och mötet med de andra intagna samt, till sist, slutet av vistelsen och det eventuella återinträdet i samhället utanför. Som avslutning placerar han in skildrningarna i samtida psykiatridebatter. Under tjugo år har Lars-Eric Jönsson studerat psykiatrins historia och samlat på sig självbiografiska och skönlitterära skildringar av erfarenheter från psykiatrin. De flesta har skrivits utifrån författarens egna upplevelser, andra har fiktiva personer som utgångspunkt. Några av författarna vars skildringar han tar upp är Agnes von Krusenstjerna, Amalie Skram, Karin Fossum, Kjell Eriksson, Knut Hamsun och Marianne Ahrne. Lars-Eric Jönsson är docent vid Etnologiska avdelningen, institutionen för kulturevetenskaper vid Lunds universitet.
