Alice Cooper har i princip egenhändigt uppfunnit chockrockgenren, och är känd för sina påkostade och teatraliska scenuppträdanden. Han har under åren haft ett flertal superhits, bland dem “School’s Out”, “He’s Back (The Man Behind The Mask) och “Poison”.
På “Paranormal” har Cooper jobbat med producenten Bob Ezrin och på albumet inkluderas två bonusspår där “The Original Alice Cooper Band” spelar ihop för första gången sedan slutet av 70-talet, vi bjuds också som extra grädde på moset på hela sex spår inspelade live, bl.a. “Billion Dollar Babies”, “Under My Wheel” och “School’s Out”.
RECENSION
Skräckmästaren har förnyat sig själv otaligt många gånger genom karriären. Vissa uppdateringar av Vincents figur har varit av godo, andra så usla att man trott att plattan skulle bli spiken i kistan för hans karriär. Därför är jag alltid lika försiktigt förhoppningsfull när Alice Cooper avtäcker ett nytt album.
“Paranormal” låter mer 1977 än 2017. Den starka öppningslåten skingrar en kuslighet som lägger sig som en skugga över de övriga spåren. Stråkinstrument som skär sig och funkiga blåsinstrument sätter tonen - ljudbilden är dessutom minst sagt lortig och mörk. Den som suktar efter nostalgi kommer att bli tillfredsställd. Vad chockrockaren nog behövde var lite nytt blod i form av den svenske låtskrivaren och gitarristen Tommy Denander. Ironiskt nog är bonusspåren - framtagna tillsammans med delar av originaluppsättning - de minst minnesvärda låtarna på skivan.
Men att Alice Cooper väljer att vrida tillbaka klockan är egentligen ingen nyhet. Han och demonproducenten Bob Ezrin (som även producerat denna platta) gjorde det redan på “Welcome 2 My Nightmare” (2011). Fast då kändes det mer som ett krampaktigt och forcerat beställningsjobb. “Paranormal” är däremot herr Coopers svängigaste album sedan “Hey Stoopid” (1991).
Bästa låt: Paranormal
Tobias Andersson
Rocknytt
