I maj 2017 dör min mamma i cancer. Hon går bort efter ett långdraget och smärtsamt sjukdomsförlopp. Kvar är vi som älskade henne. Hennes barn och hennes man min pappa. Han ska precis försöka börja bygga upp sitt liv igen och vänja sig vid en tillvaro utan sin livskamrat, när han drabbas av den mest fruktansvärda, skrämmande sjukdom som finns. Inom loppet av mindre än ett och ett halvt år förlorar jag bägge mina föräldrar. Alltför tidigt, alldeles efter varandra och på ett skoningslöst sätt. Som många andra läste jag Ro utan åror när den kom ut, Ulla-Carin Lindquists bok om hennes kamp mot ALS. Jag såg även hennes dokumentär, Min kamp mot tiden. Jag lät min son hälla en hink med isvatten över mitt huvud, filmade och lade ut på Facebook när Icebucket Challenge kom. Jag satte in bidrag till forskningen. Jag tänkte då att ALS måste vara den allra värsta sjukdom som finns. Djävulens sjukdom. Den kallas så, och aldrig har ett namn varit mer rättvisande. Det är en sjukdom som äter upp den drabbade inifrån, stänger av kroppsfunktion efter kroppsfunktion, burar in kroppen i ett fängelse alltmedan hjärnan förblir lika glasklar och skarp som tidigare. Aldrig någonsin hade jag kunnat föreställa mig att den skulle drabba min pappa. Det här är min berättelse om hur jag förlorade mina föräldrar. Det är en berättelse om sorg, saknad och förtvivlan. Men också om kärlek, livsglädje och tacksamhet.
