1971 spelade Marvin Gaye in sitt bästa, tillika ett av historiens bästa album. Det är som en lång meditation över tillståndet i världen. Bit för bit avhandlas. Krigsmakt, polisvåld, arbetslöshet, droger, barn som inte mår bra, uppgivenhet osv. Känslan är nästan som i filmen"Taxi driver". Marvin lider och känner sig desperat över hur det blivit omkring honom. Men emellanåt låter han en solstråle skina, det finns ändå hopp om att allt kan bli bättre. Ett starkare album än detta har knappast spelats in.
