Redan med den första singeln från albumet la trion ribban högt. Låten “Devil May Care” skrevs av ingen mindre än Ola Salo och spelades in och producerades av Nicke Andersson. Tillsammans med producenterna Rikard Löfgren och Gustav Ydenius låste sen bandet in sig i Leon Music Studios (Mustasch, Sparzanza, Sister Sin) för att göra klart skivan. Heavy Tiger må vara ett band med musikaliska rötter från 60 -och 70-talet men det vore en otjänst både för dem och för fansen att stämpla trion som retro. Samtidigt som det kan te sig passande att nämna Suzi Quatro, KISS, The New York Dolls eller valfri glamrock-akt från 70-talet i samma andetag, bör ingen mista sig; Heavy Tiger handlar inte om nostalgi.
Ett band som verkligen gjort kometkarriär de senaste åren är trion Heavy Tiger från Stockholm. Debutskivan “Saigon Kiss” kom år 2014 och efter det har karriären gått spikrakt uppåt för Maja Linn Samuelsson, Astrid Carsbring och Sara Frendin. Bandet har turnerat i både Europa och Asien, agerat förband åt band som Backyard Babies och Michael Monroe samt synts i teve i både underhållningsprogram och senast i en reklam för ett känt resebolag där de framför en cover på “Let The Sunshine In”. Som ni hör har Heavy Tiger alltså inte legat på latsidan sedan 2014, men ny musik i form av en rykande färsk platta har fått vänta tills nu.
När “Glitter”, som den senaste given heter, drar igång med “I Go For The Cheap Ones” går det snabbt att konstatera att stilen är sig lik. Det är rak och kaxig rock med mycket attityd och bredbent svängiga riff. Vidare till “Feline Feeling” visar Heavy Tiger att de är ett av de coolaste banden vi har när de är som bäst och i sina finaste stunder är det omöjligt att inte dra paralleller till ett ikoniskt band som The Runaways. Ett svenskt The Donnas vore inte heller det en alltför missvisande jämförelse när Heavy Tiger rockar som hårdast.
Plattans tredje spår, “Shake Me”, är den kanske röjigaste låten på skivan och tillsammans med den oerhört allsångsvänliga refrängen utgör den min personliga favorit. Kanonlåtarna tycks verkligen avlösa varandra en efter en även med den nästkommande “No Tears In Tokyo” med sin underbart lökiga och härligt glammrockiga nödrimsrefräng “no tears in Tokyo, sayonara I have to go-go”. Det är energifyllt, glädjerikt, häftigt, svängigt och riktigt fett i allmänhet. Ett perfekt och lättsamt sound för det annalkande vårvädret.
En sak jag klagade på när jag recenserade bandets fullängdsdebut för tre år sedan var att en låt som “Robber Of Love” på nämnda debut var lite seg och att Heavy Tiger gör sig bäst när det är en betongfot på gaspedalen och inte när de ska såsas på i medelfart. Visst, jag kan förstå en grundtanke i att bandet kan vara ute efter dynamik och en variation i plattan som helhet, men samtidigt ska en göra det en gör bäst och jag personligen tycker att den första dryga tredjedelen av “Glitter” är den typ av rock där Heavy TIger allra mest kommer till sin rätt. Låtar som “Catwalking”, “Downer And A Sunny Day” och “Starshaped Badge And Gun Shy” är utan tvekan välskrivna och har hitpotential, men för mig personligen blir det ändå lite för snällt och tillrättalagt i jämförelse med när jag tycker att bandet är som vassast. Det tar sig dock igen i slutet med albumavslutaren “Devil May Care”, för övrigt skriven av Ola Salo från The Ark, anmärkningsvärt med denna rockrökare är för övrigt att jag aldrig kunnat gissa till mig vilken låt som var skriven av Ola Salo och vilka som komponerats av Heavy Tiger. Ett bra betyg ändå att ha ett låtskrivande i nivå med en sådan legendar inom svensk pop- och rockmusik.
När Heavy Tiger debuterade fanns det inga stora yttre förväntningar och som debuterade rockband har en nästan alltid allt att vinna. Nu när bandet däremot kan ses som ett av de hetaste i landet blir förutsättningarna plötsligt helt annorlunda och visst finns det en hel del press i att följa upp en uppskattad debutplatta. Jag skulle säga att Heavy TIger helt klart med “Glitter” gjort ett album som är en värdig uppföljare till den förra skivan och även om alla låtar inte riktigt låter som jag personligen hade velat är det ingen tvekan om att Heavy Tiger har potential att bli ett nytt Sahara Hotnights i både stil och popularitet.
Maja Linn Samuelsson är en svensk Joan Jett och om bandet fortsätter jobba med namnkunnigt folk precis som de gör nu i och med producenter som Rickard Löfgren och Nicke Andersson, management hos Versity Music och bokningsbolag i from av Live Nation har både bandet som sådant och folket runt omkring dem muskler nog för att kunna sätta Heavy Tiger på kartan riktigt ordentligt och för flera år framöver.
Henrik Fannkvist
Rocknytt
