Johanna var 21 år när det till slut blev möjligt för henne att tala om de sexuella övergrepp som hennes far utsatte henne för under uppväxten. Under hela sin tonårstid mådde hon periodvis psykiskt mycket dåligt, vilket också tog sig allvarliga självdestruktiva uttryck. Då kunde hon inte berätta om övergreppen för någon, i varje fall inte i klartext. Däremot uttryckte hon sina känslor och tankar i dikter. Med analytisk skärpa formulerade hon också det mest centrala i många utsatta barns situation. Hon såg och satte ord på sin mors förvirring.
* * *
Vad innebär det för en mamma att få veta av en vuxen dotter att hon som barn utnyttjats sexuellt av av den man hon lever med? Hur tolkar hon det barnet respektive mannen berättar? Vad är möjligt att "se" och göra? Vad framstår som omöjligt? Under tre års tid har Nea Mellberg följt, samtalat med och intervjuat tretton mödrar till barn som utsatts för sexuella övergrepp av sina fäder. I hennes bok varvas mödrarnas röster med författarens.
-Det sista jag kunde tänka om honom!, är den känsla som flera av mödrarna gett uttryck för när de till fullo insett vad som hänt deras barn.
