Night Flight Orchestra: Sometimes the world...

Night Flight Orchestra: Sometimes the world...
269 SEK
Mer Info!

INTERVJU MED DAVID ANDERSSON + LÅT FÖR LÅT

Så, då är det alltså dags för uppföljaren till dundersuccén Amber Galactic. 2017 hade ni plötsligt ett jättebolag i ryggen (Nuclear Blast), fick grammisnominering, toppbetygen haglade, Rocknytt utsåg Amber Galactic till årets skiva, undertecknad tokhyllade er turnéavslutning i Göteborg, osv osv..

Tre frågor i direkt anslutning till ovanstående: Hur känns det? Går 2017 att toppa? Har ni haft prestationsångest?

Det känns bra. Vi startade ju The Night Flight Orchestra för vårt eget nöjes skull, och har aldrig haft några egentliga karriärambitioner med det här bandet. Ända sedan starten har vi levt i vår egen bubbla och bara tyckt att det vi själva gör är fantastiskt, och om någon annan tycker om det är det bara en bonus. Så vi är ganska immuna mot prestationsångest. Själv tänker jag inte i termer av att toppa saker, utan målet är att utvecklas och göra saker man inte hade förväntat sig av sig själv.

Berätta gärna om hur arbetet har förflutit med Sometimes the World Ain’t Enough…

Vi har ju ända sedan första skivan alltid spelat in och producerat allt själva, och det är mer en kontinuerlig process snarare än en avgränsad session för varje album. Alla har ju ganska späckade scheman, så så fort vi har en lucka så ses vi och spelar in några låtar. Våra inspelningar är alltid väldigt spontana och vi ägnar befriande lite tid åt att sitta och pilla med ljud och sådant. Och inspelningsdagarna slutar ofta med att jag och Sharlee sitter uppe klockan fem på morgonen och dricker bubbel och spelar in kvinnoskratt och konstiga phaserpålägg. The Night Flight Orchestra känns fortfarande som en semester snarare än ett jobb, och jag är väldigt nöjd med att vi har lyckats bibehålla den känslan.

Är ni bra på att samarbeta? Eller skriker ni på varandra?

Det är på det hela taget ganska harmoniskt. De som bråkar mest är väl jag och Björn, även om vi samtidigt är de som är mest överens om vad vi vill åstadkomma i slutändan. Jag är ganska slarvig och ser inspelningen som en chans att fånga en ögonblicksbild, och om det är lite ostämt och otajt är det bara en del av charmen. Medan Björn får ångest av tanken av att behöva leva med något som han inte är helt nöjd med. Vi skriker aldrig, men kanske grymtar lite ibland. Vi vet ju båda att den andre någonstans har rätt. Och våra respektive ångestar kompletterar varandra väldigt väl.

Hur kom ni på att ni skulle ägna er åt så kallad classic rock? (Det är ju något annorlunda mot exempelvis Soilwork, där ju även Björn är med, och Arch Enemy där Sharlee lirar.) Kom idén efter en blöt kväll med mycket Night Ranger, Foreigner och Journey?

Jag gjorde min första USA-turné med Soilwork 2006 som inhyrd sessiongitarrist, och vi kände inte varandra innan dess. Jag och Björn märkte snabbt att vi hade en gemensam passion för classic rock, och vi bestämde där och då att vi skulle skapa det ultimata classic rock-bandet så småningom, och jag tror vi lyckades. Men det tog ett tag. Och ja, en viss blöthet var nog inblandad från början. Men jag är fortfarande väldigt nöjd över att vi höll fast vid vår vision och faktiskt fick det att hända.

Vilka av era låtar är roligast att lira live, och varför?

Min personliga favorit är Star of Rio. Det är Björns låt, och det är något som är så otroligt gött med det där bonnariffet som inleder verserna. Man känner sig lite som Malcolm Young när man spelar det med bara gitarr och trummor. Och breaket med vilda bongotrummor och hetlevrade gospelkvinnokörer är alltid ett hallelujaögonblick.

Vilka låtar från nya plattan ser du mest fram mot att spela live, och, återigen - varför?

Låten jag helst skulle spela live är ju The Last of the Independent Romantics, den långa, episka låten på slutet. Vi har ju också en progressiv ådra som jag gärna vill fortsätta kultivera. När vi spelar in våra skivor brukar vi alltid ha en del sena nätter när vi tittar på youtube för inspiration och underhållning, och under de senaste sessionerna såg vi väldigt mycket på liveversionerna av Brother of Mine med Anderson Bruford Wakeman and Howe och Brother to Brother med Gino Vanelli. Det är något väldigt speciellt med de där långa, episka, självupptagna men samtidigt kommersiella låtarna i ett livesammanhang. Och det finns typ inga band som håller på med sådant nuförtiden. Jag ser det som ännu ett tomrum vi borde fylla.

Det här är ju fjärde fullängdaren in i karriären med NFO. Då borde det kanske vara dags att göra ett livealbum? Är det något som finns med i planeringen framöver?

När jag växte upp var ju Made in Japan och Made in Europe med Deep Purple mina favoritskivor, just för att de gav låtarna en extra dimension. Och skivor som Night After Night med U.K., där de körde nya låtar som aldrig gavs ut i studioversioner. Liveskivor är ju en ganska tråkig historia nuförtiden, men jag tror att vi skulle kunna göra något intressant av det med The Night Flight Orchestra eftersom vi är ett riktigt liveband som spelar utan klick och backingtracks och annat skit, så våra liveversioner av låtarna förändras ju faktiskt med tiden. Vi skulle ju dock vara tvungna att ha en spektakulär venue, typ Budokan, och sedan skulle vi göra en massa pålägg i studion efteråt, typ Unleashed in the East med Judas Priest.

Avslutningsvis kommer vi till avdelningen “Kommentarer på varje låt.” Björn gjorde ju den här grejen med Amber Galactic. Det blev riktigt intressant. Kan du ge en spontan kommentar till varje låt - utan att tänka allt för mycket!


1. This Time

James Bond, Highway Star och Döden. Och ökenänglar, såklart.

2. Turn To Miami

Don Johnson, helikoperfilmning och Flashdance.

3. Paralyzed

Paraplydrinkar, olycklig kärlek och Ace Frehley under Kiss disco-era.

4. Sometimes The World Ain’t Enough

Tänk dig två solstolar på stranden vid en finsk sjö. Den ena är tom, och i den andra sitter du och dricker grogg, tittar ut över sjön och blir alltmer full och sentimental över kvinnan som inte är där. Hon som skulle suttit bredvid dig i den andra stolen. Och nu troligtvis är på Klubi i Tampere och har hur kul som helst.

5. Moments Of Thunder

Bombastiskt. Om de där episka ögonblicken som bara händer ett par gånger i livet och som man alltid kommer att minnas inramade av ett fluffigt skimmer. Första gången man kysser den man älskar, och man vet samtidigt att det en dag kommer att vara över.

6. Speedwagon

Att träffa en femme fatale och hjälplöst svepas med, en vansinnesfärd på regnig asfalt genom ett nattligt citylandskap, neonljus, intensiva blickar och alldeles för starka drinkar.

7. Lovers In the Rain

Den där första gången man gick hand i hand med den man alltid drömt, med hjärtklappning och lycka på gränsen till panikångest.

8. Can’t Be That Bad

Björn Strid i ett sällsynt tillstånd av burdus och grovkornig Ulf Lundell-lycka.

9. Pretty Thing Closing In

Den där elektriska kvällen på den italienska nattklubben 1982, och den mystiska skönheten med vild blick och kattlik grace, som inte ville avslöja sitt riktiga namn.

10. Barcelona

Om 300 år kommer Barcelona att vara en flygande stad bland molnen, ungefär som där Lando Calrissian bor i Rymdimperiet Slår Tillbaka. Och där kommer ännu en hopplös förlorare till karl att räddas av ännu en fantastisk kvinna.

11. Winged And Serpentine

När kärleken blir en egen entitet, med vingar, huggtänder och ormlik kropp, men fullständigt humorbefriad.

12. The Last Of The Independent Romantics

Titeln kom till mig i en dröm, och jag vet fortfarande inte hur jag ska tolka den. Om att fly bort med den man älskar och ta steget ut i det okända. Allt det där man borde göra men inte vågar.

13. Marjorie (Bonus)

En rymdschlager om att ta falväl av den man vet att man borde stanna hos. Som om Ernest Hemingways A Moveable Feast hade tonsatts av Bengt Palmers.


Niklas Webjörn
Rocknytt