Har sjuka människor mindre värde? Vem ska definiera vad förbättring är, och ska tidigare sjuka alltid vara dubbelt så friska för att räknas som friska? Arhild Lauveng skriver med utgångspunkt från egna erfarenheter, både från tiden som patient och med psykologens perspektiv. Hon skriver om hur vi omtalar och behandlar personer med psykiska åkommor, och hon visar hur viktigt det är att se patienter som människor inte bara som diagnoser. Förhållandet mellan läkare och patient, hur goda intentioner inom sjukvården likväl kan få oönskade följder, om att ge människor tid när tid är det de behöver mest, om att bli tagen på allvar och få äkta medbestämmande över sin egen livssituation detta är några av det viktigaste teman i denna bok. Arnhild Lauveng var inlagd på psykiatriska avdelningar i tio år med diagnosen schizofreni. Hon var psykotisk och självdestruktiv. Hon krossade glas och skar sig. Arnhild övervann schizofrenin och utbildade sig till psykolog vid Universitetet i Oslo, och arbetar idag som klinisk psykolog. Hon är därför i den ovanliga situationen att hon med auktoritet kan uttala sig både som tidigare patient och psykolog.
