Första nya releasen på över 10 år. Rolling Stones egen tolkning av klassiska bluesfavoriter.
Den hårdföra Chicagobluesen har alltid varit en viktig ingrediens i Rolling Stones häxbrygd.
På deras efterlängtade nya album BLUE & LONESOME, som producerats av den legendariska producenten Don Was (The Rolling Stone, Bob Dylan, Elton John), gör bandet en djupdykning bland sina bluesfavoriter.
Albumet gästas av bland annat Eric Clapton och världskända trummisen Jim Keltner som tidigare har jobbat med bland annat Ringo Starr, John Lennon och Bob Dylan.
“This album is manifest testament to the purity of their love for making music, and the blues is, for the Stones, the fountainhead of everything they do.” - Don Was.
Mick Jagger: Vocals & Harp, Keith Richards: Guitar, Charlie Watts: Drums, Ronnie Wood: Guitar,
Darryl Jones: Bass, Chuck Leavell: Keyboards, Matt Clifford: Keyboards
Guests:
Eric Clapton: Guitar
Jim Keltner: Percussion
RECENSION
Cirkeln är sluten. The Rolling Stones har gjort exakt vad de började karriären med, innan låtskrivandet tog fart på allvar - total dyrkan av de gamla blueslegenderna. Det låter exakt lika vitalt som på de tidiga plattorna. Det är rått, opolerat och fantastiskt själfullt. Passionen och känslan är lika intakt som för ett halvt sekel sedan.
Under det tidiga 60-talet upptäckte Jagger och Richards bluesen. Berättelsen om hur de först möttes på en buss (eller var det en tågstation?) där Mick (eller var det Keith?) höll en bunt LP-skivor under armen har berättats många gånger, och i otaliga varianter, senast i Netflixdokumentären Keith Richards - Under the Influence.
Respekten för bluesgubbarna var ömsesidig. De gamla legenderna fick plötsligt nya unga fans som dyrkade bluesen och bidrog till en liten men ändå viktig del i överskridandet av de idiotiska raslagar som fortfarande levde kvar i de södra delarna av USA. Unga engelska slynglar som Stones, Yardbirds och John Mayall gjorde covers av, och spelade in skivor med gamla blues- och rockmusiker som Howlin’ Wolf, Sonny Boy Williamson, Chuck Berry och Bo Diddley. De turnerade och jammade med dem, och lärde sig allt de kunde ta in.
Det fanns de band som skamlöst stal och skrev sina egna namn under kompositionerna. Jag nämner inga namn, ni vet nog vilka jag syftar på. (Ledtråd: sista låten på skivan.
Utan bluesen ingen Eric Clapton, Jeff Beck, Jimi Hendrix eller Keith Richards.
Utan ovanstående gubbar - ingen hårdrock. Men det vet ni. (Clapton gästspelar för övrigt på plattan .)
Little Walters Blue and Lonesome görs i en gripande version som är värd att lyssna på tusen gånger, samme legends Hate to See You Go kränger och svänger utan helvete, detsamma gäller Howlin’ Wolfs Just Like I Treat You och Commit a Crime. Men allt är inte fantastiskt hela tiden, det händer, precis som förr i världen, att orginalen överträffar Stones tolkningar.
Blue and Lonesome är inspelad för ganska exakt ett år sedan i British Grove Studios, i närheten av Richmond och Eel Pie Islands där Stones börjde sin bana som ett ungt hungrigt pubband. Intentionen var att spela in låtarna spontant och snabbt. Det tog tre dagar, och det låter precis så skitigt och opolerat som man kan förvänta sig. Stones kan än, och det är kul att höra att en coverplatta kan låta så här vital 52 år efter debuten. 52 år. Läs det igen. Låt det sjunka in.
Som av en händelse hittade jag nyligen ett exemplar av tidningen Röster i Radio TV från 1979 (Ja ungdomar, förr i tiden betalade människor för att läsa om vad som kom på TV) och där fanns en artikel om Stones där skribenten förfasade sig över hur dessa “gubbar” fortfarande kunde hålla på när de var så “obsoleta”. Obsoleta? Tjena.
Jagger har inte låtit så här vital sedan 70-talet, och då var han ändå väldigt mycket vitalare än Röster i Radio TV, och detsamma gäller hela bandet. De har kul i studion, förmodligen roligare än på väldigt länge. Jag betvivlar att det är en cashing-in-on-Christmas-grej, men jag kan ha fel.
Nu vet ni vad ni ska köpa till mor- och farföräldrarna i present. Passa på att köpa ett ex till er själva också.
Bästa låt: Blue and Lonesome
Niklas Webjörn
Rocknytt
