Vad gör dom på teatern när dom repeterar? Kan man lära sig något av en äldre skådespelare? Vad hände när mor besökte filminspelningen? Måste man vara allvarlig när man läser en dikt högt? Skådespelaren Henric Holmberg har slagit sig ner i pensionärsfåtöljen. Det är dags att bifoga verksamhetsberättelsen. Han funderar. Vem är du? Han har en 50-årig karriär bakom sig. 1960-talets lekfulla avantgardism och den fria Musikteatergruppen Oktobers 70-tal, Unga Klara, Backa teater och tjugo år på Göteborgs Stadsteater. Filmroller, regiuppdrag, lyrikverkstäder. Boken “En sorts skådespelare” utkom 2000. Nu som då börjar han på en småländsk skolgård, där föräldrarna var lärare. Då var det fadern, presidenten i Mistelås, som stod i centrum. Men det nämndes också att författaren mest liknade sin mor. Nu framstår modern småskoleläraren, historieberättaren, stumfilmspianisten som den starka. “Verksamhetsberättelser” är självporträtt och reflektion om skådespelarkonsten och om vardagslivet på teatern men också möten med filmstjärnor på inspelningsplatser långt borta från rutinerna. En generös korg med komiska, tragiska och poetiska historier. Och den slutgiltiga berättelsen om vad som hände sedan författaren upptäckt att musikerna spelar fel i en stråkkvartett av Sjostakovitj. Henric Holmberg är kanske mest känd för allmänheten som trummisen i filmen “Sven Klangs kvintett”. Han har i många år lett offentliga lyrikläsningsföreställningar under rubriken Ordverkstan, han har spelat i och regisserat mängder av teateruppsättningar i Stockholm, Södertälje och Göteborg, och han har medverkat i åtskilliga filmer, bl.a. Suzanne Ostens “Bröderna Mozart” och Tomas Alfredsons “Se upp för Jönssonligan” med premiär hösten 2020.
