“Jag vet inte om det handlar om åldersnoja hos den 68-årige Neil Young, att han börjar känna sig orolig över att hinna med allt han vill göra, men rent produktivt är 2014 ett av kanadensarens största år i karriären. Han har släppt ännu en bok, “Special deluxe”, om sina bilar. Han har lanserat den digitala musikspelaren Pono. Han har turnerat med Crazy Horse och vid konserterna delat ut organiska t-shirts för att påminna -publiken om vikten av att ta hand om miljön. Utöver detta har han fått ur sig två album. I våras kom coveralbumet “A -letter home” i ultra-lo-fi, inspelat med Young och en gitarr i en synnerligen primitiv inspelnings-automat från 40-talet ägd av Jack White. Nu släpps “Storytone”, som är allt vad den skivan inte var. Genuint välljudande, gjord ihop med stor orkester och väldigt personlig. Förutom singeln “Who’s gonna stand up and save the earth” och “I want to drive my car”, som spinner vidare på Youngs miljöengagemang, är nämligen “Storytone” mer än något annat ett separationsalbum. Rocklegendaren -ansökte i somras om skilsmässa från sin fru Pegi efter 36 år tillsammans och här försöker han förstå hur det kunde gå som det gick, samtidigt som han sjunger om den helande lyckan i nyfunnen kärlek (det påstås att Young nu dejtar skådespelerskan Daryl Hannah). Musiken tar lika långa kliv som texterna och man kan väl säga att “Storytone” emellanåt är ännu en av de där Neil Young-skivorna som är lite svår att få ihop. Hur lovvärt Youngs engagemang för att få fram skonsammare drivmedel till bilar än är blir ämnet inte per automatik angelägen lyssning bara för att han sjunger om det i en storbandsblues. Och trots att en gammal dröm går i uppfyllelse för Young när han får spelar live med en 90-mannaorkester är nog inte hans bästa idé att ge sig på jazz. Som en bonus får vi samtliga låtar i akustiska solotagningar och i de här fallen är de versionerna att -föredra. Samtidigt: när han tar ned allting och öppnar hjärtat i låtar som i “Glimmer”, “When I watch you sleeping” eller “I’m glad I found you”, finns all den där hudlös-heten som vi hört i så många odödliga Young-ballader tidigare. Och när avsändaren är en dokumenterat knepig excentriker som i mogen ålder fortsätter att försöka navigera rätt i relationsdimman blir det drabbande på ett nytt sätt.”
- Håkan Steen / AB
